"Steven ville desperat gärna bilda familj och bli pappa. Han ville ha en liten flicka, det skulle göra hans värld komplett. Han hade till och med valt ett namn, Samantha. När han fick reda på att jag var gravid och att hans dröm skulle bli verklighet var han överlycklig, full av stolthet. Allt han kunde prata om var hur han skulle ta med henne ut och fiska, ta med henne till hennes första match. Han kunde verkligen inte vänta. Han älskade att känna hur babyn sparkade i min mage, brukade till och med berätta historier för den. Så att Steven gick bort när jag var gravid i sjätte månaden, att han aldrig fick chansen att träffa sin Samantha... Det finns inga ord för att beskriva det tomrummet". Sarah Brown om sin make Steven Brown, 25 år gammal då han dog på Hillsborough.Det finns numera alltid näsdukar till hands i rättssalen i Warrington. Redan första dagen insåg de anställda där att det skulle behövas.
Ni gav er på fel stad
Den nyöppnade utredningen av Hillsborough-katastrofen påbörjades förra tisdagen. Som en följd av den omstörtande oberoende rapporten häromåret granskas nu vart och ett av de 96 dödsfallen på nytt, och den här gången inleds processen av 96 stycken kortare bakgrundsberättelser. En eller ett par anhöriga tar plats i vittnesbåset för att teckna ett muntligt porträtt av personen som inte längre finns med dem.
Att sammanfatta dem är naturligtvis omöjligt. I skrivande stund har juryn fått lyssna på 36 livshistorier, och alla har varit olika. Fäder, änkor, döttrar och bröder har berättat om kärlek, kamratskap, drömmar, verkligheter, glädjeämnen, sorg, stolthet och saknad. De har samlat styrka och pratat om liv, död och mänsklighet.
Varje berättelse har varit unik, men alla har de varit djupt och innerligt rörande.
En solig vårdag åkte de här 96 personerna till Sheffield för att se en fotbollsmatch. Ingen av dem kom hem till de sina igen. Efter 25 år ska frågorna runt deras död till sist få sina giltiga svar.
Vissa cirklar kan aldrig någonsin bli hela igen. Andra kan faktiskt slutas.
"Ian var en son som varje familj skulle ha varit stolt över, en ung man som just hade börjat stå på sina egna ben i livet. På den ödesdigra morgonen så åkte han förbi sin flickväns hus och lämnade två röda rosor utanför hennes dörr innan han fortsatte sin resa mot matchen i Sheffield. Det var bara ett exempel på hans vänlighet. Han var ingen fotbollshuligan, utan en ung man som av egen fri vilja gick i kyrkan varje söndag. Ändå känner vår familj att vi har behövt försvara hans namn under de senaste 25 åren. Vi vill tacka för den här möjligheten att göra det igen". Wilf Whelan om sin son Ian Whelan, 19 år gammal då han dog på Hillsborough.Genom åren har det ibland dykt upp en särskilt symbolladdad banderoll bland Liverpool-fansen: "You took on the wrong city". Ni gav er på fel stad.
Budskapet ekar långt tillbaka genom historien.
Förlorade halva befolkningen
Liverpool har alltid varit en säregen del av England; halvt avskuren, halvt oberoende. Att kämpa, protestera och göra motstånd har alltid varit en naturlig del av tillvaron här. Stadens blick har varit riktat ut mot Atlanten i minst lika hög utsträckning som den varit vänd mot makten nere i London, och än idag finns särskilda "Scouse passports" till salu nere i hamnkvarteren.
Våren 1983 vann Margaret Thatcher och hennes Tories en rekordstor seger i det brittiska parlamentsvalet. Liverpool gick dock i en helt annan riktning än den övriga nationen. Här var Tory-partiet chanslöst i lokalvalet, och staden röstade istället fram ett osedvanligt militant Labour-styre.
I takt med att hamnjobben försvann och fabrikerna stängde förlorade Liverpool nästan halva sin befolkning under de fyra årtionden som följde på det andra världskriget. 1980-talet präglades av nedskärningar, upplopp och en ungdomsarbetslöshet som pendlade runt 50-procentsstrecket.
Inom Thatcher-regeringen diskuterades det att i praktiken överge staden och utlämna den till "kontrollerat förfall".
I mars 1989 gjorde ändå Margaret Thatcher ett av sina sällsynta besök i Liverpool. Samtidigt som det förkunnades att fiskfabriken skulle stänga och ytterligare 1 000 jobb skulle försvinna höll hon ett provokativt tal om vikten av att satsa på det privata företagandet och helt enkelt ta sig i kragen.
En månad senare kom Hillsborough.
Den inledande utredningen som sedan följde kom till slutsatsen att det huvudsakliga ansvaret för katastrofen låg hos polisen. Någon huliganism hade överhuvudtaget inte förekommit. Däremot hade tusentals åskådare släppts in på redan överfulla läktarsektioner.
Ändå blev det rent rättsliga utslaget död genom olycksfall för samtliga 96 offer. Inga myndighetspersoner ställdes inför rätta.
Ministerns tal avbröts
Bilden av att supportrarna på något sätt själva var ansvariga för tragedin blev på så sätt officiellt sanktionerad, medialt accepterad och fick snabbt fäste hos en bredare allmänhet.
Ändå tänkte Liverpool vare sig sjunka ner i sorg eller knäckas av orättvisa. Det finns en bok om stadens politiska historia som heter "The City That Dared To Fight". Och visst, den nedärvda stridsviljan är ovanlig i sig - men orken att fortsätta kämpa är faktiskt ännu mer sällsynt.
I takt med att åren gick och rättssystemet framstod som orubbligt fanns en risk att minnena från Hillsborough skulle sopas undan. Inte i Liverpool. Här vägrade folket att vare sig acceptera eller glömma.
Vid 20-årsdagen kom nästan 30 000 människor till minnesceremonin på Anfield. Idrottsministern Andy Burnham - själv en fotbollssupporter uppvuxen i staden - skulle hålla tal. Han hann knappt ens börja innan han avbröts av burop och talkörer som skanderade om "Justice For the 96".
- Och de hade rätt. Jag håller ingenting mot någon som skrek på mig den dagen. Hade jag inte själv varit ministern så hade jag varit en av de som skrek på ministern.
Efter ceremonin stötte Burnham på en kvinna som han kände till namnet sedan tidigare. Han visste att hon var en av de anhöriga som outtröttligt fortsatt kämpa för rättvisa.
- Hon lade fram sin sak med en sådan övertygelse att det verkligen drev in i mig hur mycket som var fundamentalt fel med Hillsborough, hur mycket som behövde konfronteras. Det är en av hela 1900-talets största orättvisor. Jag såg henne i ögonen och lovade att jag helhjärtat skulle engagera mig både intellektuellt och emotionellt i kampen för rättvisa.
20-årsdagen brukar nu beskrivas som vändpunkten. Dagen efter var det regeringsmöte, och Andy Burnham tog premiärministern Gordon Brown åt sidan och sa orden som ingen inflytelserik politiker någonsin tidigare sagt.
- Jag tänker föra upp på Hillsborough på agendan igen.
"Han var livlig, intelligent och omtänksam. Han var alltid villig att hjälpa andra, i synnerhet de äldre. Kevin var bara 13 när hans morfar fick sitt ben amputerat. I åratal därefter tog han tåget till Ainsdale på lördagsmorgnarna, för att hjälpa morfar att handla. De brukade sedan prata fotboll i en timme eller så, medan Kevin körde runt honom i rullstolen. Morfar drabbades av svår sorg när Kevin dog, och gick själv bort två år senare. Jag pratar nu för hela vår familj och för alla de vänner som kände och älskade Kevin, men framförallt för min mamma, som hade varit den som hade stått här om hon inte hade förlorat sin egen kamp mot cancern". Sara Williams om sin bror Kevin Williams, 15 år gammal då han dog på Hillsborough.Kvinnan som Andy Burnham träffade efter 20-årsceremonin hette Anne Williams, och förlorade sin 15-årige son på Hillsborough.
I den ursprungliga rättsmedicinska undersökningen utgick man ifrån att alla dödsoffren varit antingen avlidna eller hjärndöda redan klockan 15.15, en kvart efter avspark på olycksdagen. Anne Williams kom dock i kontakt med en polis som tjänstgjort på Hillsborough, en kvinna som berättade att Kevin Williams dött i hennes armar drygt 45 minuter senare. Han hade då öppnat ögonen och sagt ett allra sista ord:
- Mamma...
Premiärministern bad om ursäkt
Anne Williams vägrade acceptera att hennes son skulle ha varit död trekvart innan han frågade efter henne för sista gången.
Egentligen var hon ett deltidsarbetande kioskbiträde, men nu kastade hon sig in i en evighetsvandring genom en ogästvänlig juridisk snårskog. Hon nekades en rättsmedicinsk prövning. Hon lämnade in tre överklaganden till den brittiska motsvarigheten till justitiekanslern, men fick avslag varje gång. Hon vände sig till den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, men fick beskedet att hon var för sent ute.
- Så fort jag kände lukten av en mörkläggning insåg jag att jag aldrig skulle kunna sluta. Alla mammor och pappor hade nog gjort samma sak ifall de hade haft de bevis som jag hade. Jag har kämpat mot systemet i mer än 20 år. Jag har ägnat nästan en tredjedel av mitt liv åt Hillsborough, bara för att jag inte haft något annat val, berättade hon i en av sina böcker.
Den tröstlösa kampen tog hårt på Anne Williams. Hennes äktenskap sprack och hennes hälsa försämrades på ett sätt som gjorde att hon tillbringade alltmer tid på sjukhus.
I början av september 2012 tillät i alla fall läkarna att hon återvände hem. Då var det bara några dagar kvar till det som kallas för The Truth Day, dagen då resultaten från den oberoende utredningen som Andy Burnham sjösatt skulle presenteras.
Redogörelsen chockade omvärlden, men bekräftade bara det som Anne Williams redan förstått.
Långt ifrån alla förolyckade hade varit avlidna redan klockan 15.15. I själva verket hade upp till 41 liv kunnat räddas. Dessutom hade de verkliga orsakerna till katastrofen gömts undan från allmänheten, i och med att 114 vittnesmål medvetet förvanskats.
Det här är obestridliga fakta - sammanställda från mer än 450 000 dokument - som tvingade den nuvarande brittiska premiärministern David Cameron att oreserverat be om ursäkt.
- De här familjerna har utsatts för en dubbel orättvisa. Först orättvisan från den fasansfulla händelsen; statens misslyckande med att skydda deras älskade och den oförsvarliga väntan på sanningen. Därefter orättvisan från nedsvärtningen av de avlidna; att deras död på något sätt var deras eget fel. Å regeringens vägnar - och hela nationens - ber jag innerligt om ursäkt.
Gerrard förlorade sin kusin
Några gråzoner existerade inte längre. Sanningen var svart och vit, och tillsammans med alla andra sörjande hade Anne Williams till sist fått den officiella bekräftelsen.
- Rättvisa. Vilket underbart ord. Men jag hatade det i 23 år.
En dryg månad efter upprättelsen diagnosticerades Anne Williams med obotlig cancer i tjocktarmen. Hon hade bara några månader kvar att leva.
När det var dags för den årliga minnesceremonin på Anfield i april 2013 var hon så svag att hon var tvungen att köras in på arenan i rullstol. The Kop hälsade henne med stående ovationer, med att skandera hennes namn och med att sjunga en ovanligt innerlig version av "You'll Never Walk Alone".
Anne Williams gav en intervju som övergick i en sorts testamente.
- Jag vet att det här blir sista året för mig, sista gången på Anfield. Nu åker jag till Kevin. För de som blir kvar återstår bara det sista steget, att få dödsorsakerna ändrade till något annat än död genom olycksfall. Jag vet att Kevin kommer att hoppa upp och ner i himlen om det blir så. Han kommer att säga till mig: "Vi gjorde det, mamma. Vi fick rättvisa".
"Vi var åtskilda av lite mer än ett års åldersskillnad, men förenade av fotboll. Jon-Paul avgudade Liverpool med samma hetta som fyller mig varje gång jag drar på den där röda tröjan. Vi var så lika. Samma sorts område i Merseyside, samma intressen. Jon-Paul var med i spontanmatcherna utanför mitt hus, och bar sin Liverpool-dräkt med stolthet. Klubben betydde allt för honom". Steven Gerrard om sin kusin Jon-Paul Gilhooley, 10 år gammal då han dog på Hillsborough.Steven Gerrard inleder sin självbiografi med ett förord om sin släkt, om sin klubb och om sin stad. Han skriver om hur han bromsar in bilen varje gång han närmar sig Anfield, om hur han låter ögonen fastna på minnesmonumentet över Hillsborough-offren och om hur han ryser när han ser namnet på den kusin som bara blev tio år gammal.
Driver klubben framåt
Den holländske legendaren Johan Cruyff sa en gång att det inte finns någon annan klubb i världen som är lika förenad med sina fans som Liverpool FC, och det är lätt att förstå vad han menade. Efter Hillsborough smälte supportrarna, klubben och staden samman. Det fanns inte längre några gränser där det ena började och det andra slutade.
Staden är inte större än att alla - precis alla - kände till någon av de drabbade. Det yngsta offret var alltså Steven Gerrards kusin. Det äldsta var en 67-åring som hette Gerard Baron. Hans lillebror spelade högerinner för Liverpool i FA Cup-finalen 1950.
Det känns nästan futtigt att dra paralleller ner till själva fotbollsplanen i en text om tragedin, men det är samtidigt omöjligt att vidröra det ena utan att samtidigt inkludera det andra.
Hillsborough är en stor anledning till att Liverpool inte vunnit ligan på 24 år. Orken och energin rann ur klubben under sorgearbetet, och när en helt dränerad Kenny Dalglish plötsligt sa upp sig så var vinnarsviten definitivt bruten.
Samtidigt är Hillsborough också något som fortsätter driva klubben framåt, något som fungerar som en ständigt närvarande påminnelse om vilka de är och var de kommer ifrån.
Steven Gerrard skänkte nyligen en dryg miljon kronor till de drabbade familjernas stödgrupp. När han lyfte Champions League-bucklan så gjorde han det med ett Hillsborough-armband runt handleden, och han ser alltid till att invärvade spelare förstår innebörden av det.
- Vi har hållit ihop sedan den första dagen, och längs vägen har vi visat vilken sorts fotbollsklubb vi är. Det kretsar inte bara om vad som händer på planen, det handlar om att på alla sätt stå tillsammans under tuffa tider. De 96 finns med oss i allt vi gör, och kommer alltid att göra det. Liverpool är en omtänksam och medkännande klubb, med rötter djupt ner i lokalsamhället.
Sprider ut askan på läktaren
Under den gångna veckans rättsprocess har flera efterlevande berättat om hur de spridit ut sina anhörigas aska på The Kop eller i straffområdet omedelbart nedanför läktaren. Det krävs ingen religiös tro för att se det som att de är närvarande både under matchen mot Manchester City i morgon och i 25-årsceremonin på tisdag.
- Just innan jag skulle debutera för Liverpool sa Jon-Pauls föräldrar: "Han skulle varit så stolt över dig". Under den matchen kände jag att Jon-Paul tittade ner på mig, glad över att jag uppfyllt en dröm som vi båda delade. Efter en stor seger tänker jag alltid på honom, hur jublande glad han skulle vara.
Under de närmaste veckorna spelar Liverpool för en första ligatitel på 24 år. Samtidigt närmar sig den sista rättsprocessen nu den slutgiltiga upprättelsen för Hillsborough-tragedins 96 offer.
Vissa cirklar kan aldrig någonsin bli hela igen. Andra kan faktiskt slutas.
Fotnot: Samtliga vittnesmål från den pågående rättsprocessen finns tillgängliga på hillsbororoughinquests.independent.gov.uk 